I lördags tog jag studenten, en dag jag hade väntat på i flera år. Allting var perfekt, och det blev minst sagt en minnesvärd dag som inte kunde ha blivit så mycket bättre.
Dagen efter, på söndag, kände jag en tomhetskänsla som jag aldrig tidigare känt förut. Allt kändes svart, och så har det fortsättningsvis känts. Jag ser ingen mening med någonting längre. Jag vet inte ännu om jag ska studera i höst, mina vänner hör knappt av sig längre och den enda jag egentligen umgås med är min pojkvän. Jag får panik av bara tanken på att behöva ta ett mellanår och stanna i min hemstad i ett år till.
Att ta ett mellanår var egentligen alltid min plan, fram tills ganska nyligen.
Jag tror egentligen mina vänner är det som är största orsaken. De har själva för en ganska kort tid sedan sagt att de tycker vi har växt ifrån varandra, något som gjorde mig mycket ledsen eftersom jag ändå gillar att umgås med dem. Jag har märkt hur de har börjat umgås allt mer utan mig, vilket gjort mig väldigt ledsen.
Ändå har de alltid fått mig att känna mig som ett "sistahandsalternativ". Jag har också blivit utstött för att jag varit den enda i vårt gäng som haft en relation.
Men samtidigt har jag inte haft några andra nära vänner förutom dem, och har inte heller vågat bryta mig loss i rädslan av att inte hitta nya vänner. När jag nu vet om att de inte känner jag är lika "rolig" att umgås med längre får jag panik. Speciellt nu efter studenten är jag orolig över att de inte alls kommer vilja ha kontakt med mig, jag får sådan ångest av tanken på att vara själv.
I dagens samhälle känns det som att varenda individ ska ha tusen kompisar och vara social hela tiden - varav allt ska dokumenteras på diverse sociala medier, så att folk ser att man faktiskt HAR vänner. Typ så känns det. En konstant press på att leva det perfekta livet var man är omringad av folk. Jag har mer ångest över att behöva vara ensam än över att vara med människor som jag egentligen inte passar ihop med.
Detta gör så att jag har panik inför ett eventuellt mellanår som ensam. Jag skulle inte klara av det, och här i min stad kommer jag med stor sannolikhet inte heller hitta några nya bekantskaper eftersom majoriteten av människorna i min ålder far och studera till hösten. Vad skulle jag kunna göra under mitt mellanår för att hitta nya vänner? Jag har funderat på att åka som au pair, men då igen är det ju så att jag ändå kommer möta verkligheten sen när jag kommer hem igen. Folkhögskola kunde vara ett annat alternativ, men där skulle jag inte heller vilja vara ett helt år. Sedan vet jag inte om jag skulle kunna lämna min pojkvän som jag varit tillsammans med i flera år. Han är den enda jag kan lita på och berätta allting för.
Det känns också att jag är ensam om att känna mig ensam, det känns som att alla andra har så många att umgås med. Jag kan få en otrolig ångest om jag inte haft social kontakt med andra förutom släktingar eller pojkvän på några dagar. Jag känner mig oälskad fastän jag har många som ändå tycker om mig. Jag tror hela tiden att alla tänker negativa tankar om mig, och det gör mig galen. Jag är rädd för att ta kontakt med nya människor för jag tror att de egentligen inte alls vill umgås med mig.
Jag vet inte om jag håller på att bli deprimerad, för har varit konstant ledsen i ungefär en månad nu, varav allt förvärrades efter att studenten var över. Jag börjar gråta över minsta lilla sak. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv eller vem jag ska umgås med. Jag hatar att inte veta någonting, det ger mig en sån otrolig ångest. Jag har inte haft någon ork till att göra något de senaste dagarna, det är som att all kraft är bortblåst ur mig. Däremot skulle jag aldrig kunna acceptera att jag blivit deprimerad, för inte det heller känns okej i dagens samhälle. Och folk skulle tänka "men hon som alltid är så söt, glad och trevlig, hur kan HON ha något att må dåligt över?"
Det kom många problem nu på en och samma gång, men jag känner bara att jag måste få prata ut om allt som tynger mig. Det blev kanske en liten flummig text, men det får vara så. Vet verkligen inte var jag ska börja eller hur jag ska göra för att bli glad på riktigt igen. Just nu känns allt hopplöst, och livet efter studenten har hittills varit allt annat än bra.
Förvirrad
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej Förvirrad!
Gaaah, jag känner så igen mig i din text. Jo, jag vet, vi borde inte bli personliga här på Decibel, men ibland känner jag ändå att det har ett mervärde i att vi kan säga "jag vet vad du går igenom" för då kan vi för det allra, allra mesta säga "men vet du vad, vännen? Det går över!"
Okej, så du befinner dig i ett stort brytningsskede i ditt liv. De här brytningsskedena kommer lite nu som då, både av helt naturliga skäl som när man byter jobb, och av oförutsedda och oönskade skäl, som tex av olyckor. Egentligen har du redan gått igenom flera sådana, tex när du slutade i högstadiet och började i gymnasiet, men du kanske inte märkte övergången så bra. Kanske för att du redan var bekant med den nya skolan och största delen av kompisarna hängde med dit. Men faktum kvarstår att du överlevde då och du kommer att överleva nu. Och om 20 år så vet du att de här brytningsskedena kommer med ojämna mellanrum, och de må vara hur tunga och livsslukande som helst, men på något plan vet du att du kommer att överleva igen, för att du överlevt förut.
Just nu har du domedagskänslor inför framtiden och jag gissar att det beror på både brytningsskedets omfattning och på att du var oförberedd. Och det där med att vara oförberedd händer så lätt. Man fokuserar så hårt på mållinjen att man glömmer att tänka "vad händer sen?". Jo, kanske på ett ytligare plan, som att söka till universitet, men det är ändå något ogreppbart och okänt som eventuellt kommer att ske där låååångt fram mot hösten. Livet fortsätter ju även på andra sidan mållinjen, men just studentfesten är en så himla utstakad och upptrissad mållinje och du är verkligen inte den första som upplever en tomhet och mållöshet efter den. För att inte tala om trötthet efter 3 års jobb. Redan tröttheten i sig får dig att vara ledsnare och mer nedstämd, och det är inte den typen av trötthet som går över på en dag eller två.
Vännen, du är helt normal och du reagerar helt normalt nu.
På riktigt, det är inget konstigt med hur du känner. Du har kämpat i tre år mot något stort och konkret, du har firat att du klarade det, och nu är vägen framåt alldeles okänd. Du visste vem du var när du gick i gymnasiet, det gav i sig en identitet, en mening, en vardagsrutin osv som definierade dig. Nu är du inte längre den människan utan ska hitta en ny identitet. Stora delar är din alldeles egen och beror inte på tex var du jobbar eller vem du bor med och den har du arbetat på sedan du föddes, så helt tom är inte din tavla. Men idag trissas dessutom alla planer och vägval upp så hårt, typ att du måste veta vad du vill bli för det är så svårt med nutidens poängsystem att ändra sig och hoppa över till något annat. Så det stressar och kräver saker av dig som du inte upplevt förr, vilket ytterligare ger beslutsångest, vilsenhet, rädsla att välja fel, saknad, otrygghet... Och ensamhet, eftersom ingen ska vandra samma väg som du.
Visst kan down-perioder som den här utgöra en risk för tex depression, vara en utlösande faktor, men skräm inte upp dig själv i onödan heller. Du kommer att överleva det här. Om ett år vet du vem du är, var du är, hur du är, med vem du är osv. Troligen redan vid jul. Du råkar inte veta det ännu, och det är skrämmande, men det är som en utlandsresa. Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli, och klart man är rädd för riskerna, men man vet nog att det vore idiotiskt att inte fara alls bara för att man är rädd. Så försök att vända det här till en mer neutral eller försiktigt positiv situation och tid i livet. Kanske du till och med kan se den här sommaren som en andingspaus i livet? Fastän det låter som att man hela tiden måste springa längs med livets väg, så är det helt okej att sakta ner och hämta andan emellanåt - nödvändigt dessutom ifall du inte vill överanstränga dig.
Vad gäller vänner, så är slutet av gymnasiet också ofta ett brytningsskede. Folk brukar dock sällan inse det förrän typ i november, så på sätt och vis är det ju lite ovanligt att dina vänner redan insett att ni glider ifrån varandra. De kanske inte uttryckt det så moget och diplomatiskt, och övehuvudtaget är det ju smärtsamt att höra och inse själv, men det är alltså rätt naturligt. Det är sällan man umgås med barndomskompisarna hela livet ut (även om undantag finns), utan vanligtvis har man många olika kompisar eller gäng under livets gång. Det kommer studiekompisar och jobbkompisar och grannar och mammor i babygruppen och fotismammor och arbiskursvänner och pensionärsträffsväninnor... Det naturliga är just att man sprids för vinden, både klassen och gamla kompisgäng, och alla säger säkert "vi håller kontakten", men inser just i november att kontakten blir allt glesare, eftersom ens eget liv är så annorlunda numera. Även om man är den som stannar kvar i hembyn/hemstaden och alla andra flyger iväg, så är livet markant annorlunda. Och de flesta har i november redan en massa nya studiekompisar eller jobbkompisar eller utbytesstudentkompisar osv.
Ne, det är inte kul att vara den som "lämnas", och många upplever just ensamhet, isolering, övergivenhet och otrygghet. Då när hela kulturen skriker att man borde ha en massa vänner och uppleva de fantastiska ungdomssomrarna och se världen och vaka hela natten osv så känner man sig istället oälskad och oönskad och utputtad och värdelös. Kanske är man i det här skedet bara strax efter sommarlovets början, kanske hela sommaren och kanske ännu de första veckorna in på höstterminen. Men sedan har det för det mesta löst sig. Man har hittat någon ny att hänga med. Kanske till och med någon riktigt bra, som man har urkul med och massor av gemensamt med. Men hen dimper ju inte ner i famnen på en hemma i soffan heller, så visst krävs det att man vågar sig ut på kompisjakt. Det är inte fullt lika nervöst som att "jaga" kärlek som singel, men visst kan det vara pirrigt och visst kan man vara livrädd att bli avvisad, utskrattad, utfryst osv. Ändå måste man våga. Det är bara en senare och mer osynlig version av när mamma puttar en i ryggen i lekparken och säger "gå och fråga om den där flickan i rutchkanan vill leka med dig". Du KAN skaffa vänner, du vet visst hur man gör. Så göm dig inte i pojkvännens armhåla. Gå med i en sommarteater, anmäl dig till en nybörjarseglingskurs, ställ upp som funktionär på något större evenemang, häng med på lunchen med sommarjobbskompisarna. Där finns inte samma krav på att du ska vara fantastiskt rolig, men alla chanser att i lugn och ro hitta trevligt umgänge igen. Och skicka åt någon gammal klasskompis som du inte talat med på länge och fråga om hen kommer ut på cykeltur till hamnen på en glass - ni är garanterat fler som känner sig vilsna och ensamma just nu. Det behöver inte vara på de glammiga uteserveringarna där alla kompisgäng skrattar gällt åt inside jokes. Ge dig ut i världen (fast i hemstaden eller i Österbotten överlag)!
Passa också på att njuta av kärleken. Kanske ert förhållande lidit en smula av all stress under våren? Kanske även av att vara tvungna att räcka till för kompisarna också? Han är inte ditt enda sällskap, utan en person du valt att tillbringa tid med därför att du tycker om HONOM, så det är helt okej att hänga med honom, ju! Ni behöver inte heller fara på romantisk weekend till Prag, ni kan gott fara ut och cykla tillsammans ni också <3
Och ta den här tiden för dig själv. För att vila och samla krafter inför hösten och hitta vad DU tycker om att göra. Vill du sitta på en bryggände och rita av måsarna på strandstenarna? Vill du börja spela tvärflöjt igen? Tycker du om att vandra i skogen? Vilken musik gillar DU (och inte dina kompisar)? Eller vilka böcker? Dissa Instagram för ett par veckor om det känns som att den visar allt du inte är. Det handlar kanske ändå inte om att bryta vänskapsband och om att vara rädd att vara för tråkig för vänner, utan om att bli vän med sig själv?
Det blir bra, vännen! Du blir inte deprimerad av det här, högst troligen inte, men däremot en new and improved du <3
Kram, Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar