varför mår jag såhär?

Hej Frida!

Voj sötis vännen! Vi förstår att det här är jobbigt och vi skulle så gärna komma och trösta dig om vi kunde. Krama dig och säga att det inte är så farligt och att det kommer att gå över. Men samtidigt säga med bestämd röst att det bara är du själv som kan bestämma hur du mår.

Se, alla har vi slängar av den där känslan ibland, den där obeskrivliga och opåtagliga känslan att allt inte är riktigt bra fastän det objektivt borde vara det. Det är inte alla gånger vi kan sätta fingret på problemet och säga att det är just precis det här som är orsaken till att vi känner oss nere. Ibland är det bara en känsla, men så gör vi kanske saker som kanske förstärker den, ger den uppmärksamhet (ibland nästan gottar oss i nedstämdheten) och så blir det värre. Men ibland vet vi inte varifrån de här negativa känslorna kommit. Att vi - som med hönan och ägget - inte vet vad som kom först, den dåliga känslan eller något som orsakade den dåliga känslan. Då kan det också kännas svårt att komma ur känslan, bli glad och på bra humör igen.

Visst finns det kroppsliga saker som kan göra oss nere. Tonårshormonerna är bara ett exempel, puberteten. De förändringar som hormonerna åstadkommer påverkar hjärnan lika mycket som kroppen, så att vi kan ha humörsvängningar, få riktigt starka känslor, känna oss irriterade jämt utan orsak eller ledsna hela tiden utan orsak. Du har säkert hört uttrycket Teenage Angst, när tonåringar blir riktigt nere och har ångest för allt och alla utan egentlig orsak (ibland kan det dock även vara för att få uppmärksamhet, bli sedda, få känna sig annorlunda, få känna samhörighet med andra som känner likadant osv)? Så visst kan könshormonerna spela roll - men det blir ju inte mindre jobbigt bara för att "alla andra också har det". Samma hormoner kan också påverka tjejer på samma sätt före mensen som en del av PMS-symptomen. Mycket deppighet kan alltså förklaras av fysiska orsaker. För lite sömn och näring gör oss också ledsna, nere, trötta, håglösa och orkeslösa - vilket såklart drar ner på hela humöret. Om man tex hela tiden äter för lite varje dag, så känns allt mycket tyngre och jobbigare, vilket sedan ofta gör att man får sämre självförtroende, inte kan gläda sig för saker man annars njuter av, tycker att saker är sämre än de verkligen är osv. Så basbehoven sömn, mat och att röra på sig är jätteviktiga för humöret och redan regelbundna promenader påverkar humöret positivt lika mycket som antidepressiva läkemedel. Klart att ett fåtal kan insjukna i tex en depression utan att det finns någon konkret orsak till det, men det är ändå rätt ovanligt, trots att det talas så mycket om depression idag.

Visst kan sociala problem, som nu tex dina grälande föräldrar, långsamt men säkert dra ner på hela humöret och livskvaliteten. Om du känner att dina föräldrars relation påverkar din lycka och grundtrygghet, så ska du absolut prata med dem om det. Det är inte alltid som föräldrar inser hur mycket deras relation sinsemellan påverkar barnen. De ville säkert aldrig att barnen ska må dåligt av det, men inser kanske inte alltid vad deras egna angelägenheter har för konsekvenser på andra. Redan ett ordentligt samtal i familjen kan rensa luften väldigt mycket och dra ut troll i ljuset så att de spricker - hursomhelst mår de flesta familjer bra av att ta ett snack tillsammans med jämna mellanrum. Också för att du nu håller på att komma in i tonåren och förändras. Då måste också familjen förändras på sätt och vis, och det kanske man gör bäst genom att diskutera, berätta hur man känner, kompromissa och komma överens om nya sätt att leva tillsammans. Man kan också få hjälp här, tex från kommunens familjerådigvning.

Oavsett varför man känner sig nedstämd, så finns det mycket man kan försöka göra själv åt det. Som vi redan skrev, så har man själv kontroll över mycket av ens mående, humör och lycka. Det beror bland annat på vilken inställning man har till livet. Känns något tungt och man börjar fokusera på det, tänker mycket på det, agerar på känslorna tex genom att gråta eller stänga in sig, stämplar sig själv med ord som olycklig eller deprimerad, tycker synd om sig själv eller tycker att man är väldigt annorlunda och riktigt snurrar in sig i de negativa känslorna som ett spindelnät, så "matar" man de negativa känslorna. Klart att de blir värre och starkare då. Om man däremot försöker hitta allt posivit i livet, försöker att aktivt få sig själv på bättre humör, försöker göra mer av det man njuter av och blir glad av - klart att känslorna så småningom lättar då. Livet går i vågor för alla, men vi kan alla välja om vi ska lägga oss ner på botten av lergropen i dalen eller kämpa oss upp tillbaka till högre höjder. Det är alltid tyngre att kravla sig upp än att låta sig själv rulla ner till botten - men att fortsätta vara nedstämd är farligt, det kan leda till en riktig depression.

För att orka kämpa har man stor hjälp av andra människor. Både sådana som kan dra en med ut på små äventyr eller ha roligt med för att bli på bättre humör med och sådana man kan prata igenom de negativa känslorna med. Det behöver inte alltid vara tex en kurator man pratar med, ofta kan det också hjälpa med att berätta hur man mår för tex mamma, en kompis mamma, en ungdomsledare, en favoritlärare eller en annan vuxen. Inte så att man förväntar sig att personen ifråga ska komma och lösa alla ens problem och magiskt som genom ett trollslag göra en glad igen - det är alltid man själv som måste jobba för att börja må bättre, ingen kan göra det åt en. Men att ha en axel att luta sig mot när det känns tungt är tusen gånger bättre än att stänga in sig och hålla tyst om hur man mår. Att låtsas att allt är frid och fröjd är liksom också som att skjuta sig själv i foten - det är bara man själv som lider av det och får ofta lida länge av. Människan är inte tänkt att leva ensam, att klara sig ensam, att ens växa upp utan minsta hjälp. Världen och mänskligheten är utfunderad så att vi ska behöva varandra och hjälpa varandra och att vi tillsammans blir så mycket starkare och lyckligare. Så berätta nu, snälla, för någon om hur du verkligen mår, okej?

Stooooooor kraaaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna