Terapi

Hej Slim Shady wannabe!

Hm, nu är det lite svårt för oss här i Finland (Decibel finns i Österbotten) att svara på var du kan få tag i en terapeut av något slag, men om du söker på din hemkommuns namn och tex psykolog, så hittar du nog. Likaså vet jag inte vad det kan kosta eller hur det fungerar hos er, men på den här sidan Östersjön hjälper nog staten till att betala för folks välmående. Och att säga till sin pappa att man behöver terapi borde ju egentligen vara lika enkelt som att säga att man har värk i en tand och behöver gå till tandläkaren. Kanske det ändå inte behöver vara svårare än så. Säkert blir han orolig och kanske lite chockad, kanske får han lite dåligt samvete över att han inte märkt att du inte mår så bra, men det är okej. Det är inte farligt i sig och det här är ingens fel. Saker händer, och när de händer behöver man deala med dem. Det finns tusen orsaker till att berätta, och egentligen bara en orsak att inte berätta: skam. Men det här är inget att skämmas för! Som jag skrev tidigare, så kan man inte förvänta sig att vi ska kunna allt och veta allt om hur man lever, ibland behöver man helt enkelt lite vägledning.

När det gäller den här tjejen, så börjar jag mer och mer fundera över huruvida du inte är lite förälskad i henne? Det är bara en gissning, men du reagerar lite som om ditt hjärta skulle ha fått sig en ordentlig törn. Observera att jag personligen inte tror att ens hjärta kan krossas, hur ont det än gör, utan man överlever nog hjärtesorg också. Kanske kan det vara lite det som påverkar din vilja att leva? Nu gissar jag igen, men att ha blivit lämnad och att vara olyckligt kär gör ju ofta att allt känns betydligt mer nattsvart än vad det egentligen är, kanske det är så för dig också? Då ska du veta att det är en tillfällig känsla, det här går över.  Ju snabbare du "släpper det" desto snabbare kommer du att återgå till "normaltillståndet". Men ju mer du "matar" din olycka genom att tex lyssna på hennes låtar, tänka på henne osv, desto längre kommer det att ta och desto sämre kommer du att må. Så funkar livet; de tankar du matar, de kommer att växa sig starka, de tankar du svälter kommer att sluta påverka dig. Samtidigt är det naturligt när man är kär eller bryr sig väldigt mycket om en person, att man kan få en gnutta dåligt samvete de stunder när man inte tänker på henne eller smärtar lika mycket för hennes skull längre. Det beror då oftast på att man inbillat sig att kärleken inte kan ha varit äkta, eller att man kände inte tillräckligt, om den känslan kan försvagas, tex om man kan ha kul även utan henne. Men att kärlek kommer och går i livet är naturligt, inget förblir för evigt som det varit, utan kärleken förändras, försvinner, kommer på nytt osv. Det är svårt att inse innan man hunnit många år in i kärlekslivet, när man själv ser mönstret i backspegeln. En tjej är därför aldrig värd att ge upp sin lycka och sitt liv för, hur dystert romantiskt det än verkar. Hon var bara ett kapitel i en lång bok.

Visserligen kan hon ju vara en karaktär i din bok som kommer tillbaka senare i historien. Inget behöver för evigt vara förstört, utan det allra, allra mesta går att reparera. Jag tror att du själv kommer att komma till insikt om vad du kan och borde göra för att "få henne tillbaka" genom terapi, för den kan hjälpa dig att få perspektiv på dig själv och se saker ur hennes synvinkel. Oavsett vad du känner för henne, så var vänskap er grund, er början, och det är mycket möjligt att ni kan återgå till det stadiet, även om det inte kommer att vara likadant som förr. Men det kanske just kräver att du förstår hennes sida av saken och respekterar den. Det kan du behöva hjälp med, framförallt att se dig själv med hennes ögon - det är aldrig något man kan göra själv, man kan aldrig någonsin se sig själv objektivt utan andras hjälp. Pröva åtminstone med terapi, men inte för hennes skull, utan för din egen skull.

kram, Liselott