Prao!

Hej Lix!

Har du vågat trycka på knappen än?Just do it, som Nike-reklamen säger! ;)

Se, ibland är det ju bara så att man liksom "hakar upp sig" i osäkerheten! Man börjar oroa sig för mycket för hur det ska gå, börjar tänka för mycket på vad man ska säga (och ju mer man tänker, desto mindre rätt och bra låter det) och till slut har man tunghäfta och hjärnsläpp för en pyttegrej. Och man frågar sig själv "Hur kunde jag bli så nervös för det hääär???" För en del av hjärnan vet nog att det här inte borde vara någon stor grej, att mottagaren inte alls kommer att tycka att det är det minsta att skämmas för eller att tycka att det är pinsamt och att man bara gör ett monster av en liten myra nu. Men av någon anledning så har man hakat upp sig och ju längre man drar sig inför det, desto svårare blir det. Tills det känns totalt omöjligt. Men på något plan vet man ju också att det kommer att vara ungefär som att gå till tandläkaren: när man väl är där är det inte alls så farligt som man trodde att det skulle bli, och efteråt känns det superbra! ÄNDÅ har man låst sig och vet inte hur man ska slippa förbi det där avgörande ögonblicket.

Nå, ett knep är att göra det innan man hinner tänka sig för. Just do it, alltså. Som sagt, ju mer man planerar och förfasar sig över allt som kan gå fel, desto svårare blir det. Bara trycker man på knappen utan att hinna tänka först, så tar man det som det kommer, improviserar och faller naturligt tillbaka på sin uppfostran. Du VET ju nog vad du ska säga och hur du ska säga det, för du är en social varelse som innerst inne nog vet precis hur man ska vara artig och du kan reglerna för hur man ska kommunicera med folk. Du har redan stora delar av manuset i huvudet, du vet när du ska säga hej, jag heter.. och tackar som frågar... jo, jag går i den och den skolan... och innan du vet ordet av så säger du att ni ska ha prao vecka xx och att du undrar om du skulle få komma till dem då. Oavsett om det någon av tanterna du själv hade och som du känner eller om det är en okänd tant i telefon, så kan du ju säga ditt namn igen och vilket/vilka år du gick i det dagiset. Kommer din tant ihåg dig, så är det desto lättare att berätta ditt ärende, men oavsett, så går det nog bra. Vill du, så skriver du ett manuskript åt dig - men det kan hjälpa lika mycket som det kan stjälpa ifall du fokuserar för hårt på manuset. Lite stolpar kan du i alla fall skriva upp åt dig - glöm inte grundgrejerna som ditt namn och att det handlar om prao ;) Det kan slinka undan i minnet om man är nervös.

Och slutligen så ska du intala dig själv att det faktiskt inte är hela världen om du stammar, säger något tokigt eller fnittrar nervöst eller liknande. Alla har vi varit nervösa, alla vet vi hur det brukar gå då. Alla vet vi också att man som ung (och äldre) behöver öva på den här typen av telefonsamtal. Vet du, det finns de som alltid haft mamma att ringa och som ännu som vuxna inte vågar/vet hur man gör! Och säger man åt den man talar med att vetdu nu är jag nog jättenervös, så brukar mottagaren bli väldigt förstående och empatisk och ofta också "leda en genom samtalet" som hjälp!

Det går nog bra! Tryck på knappen nu bara - och belöna dig själv lite extra när samtalet är gjort! :D

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena