Skolstarten närmar sig, en vecka kvar. Jag ska börja tvåan i gymnasiet och det känns helt skit. Jag vill absolut inte byta skola men jag mår dåligt eftersom jag inte kommer klara av allt. Ettan var ju jättesvår, alla nya klasskompisar verkar hur smarta som helst och klagar på sina nior i prov! Själv är jag glad åt 7 eller 8 beroende på ämnen, och i vissa ämnen är 5:or något jag i gymnasiet måste leva med. Allt vad kursval heter är ett enda virrvarr och jag får absolut inte sådana dagar jag vill ha. Har jag någon håltimme är de mitt på dagen och bussförbindelserna är skit. På morgonen måste jag stiga upp skit-tidigt för att bussen går värsta omvägen osv. Jag fyller 17 i slutet av detta år så jag har en bra bit kvar till körkortet men jag sku så vilja ha det nu!
Allt känns himla orättvist, kompisarna börjar ha killar nu eller åtminstone på g. Ingen kille minns ens mitt namn! Världens bästa kille finns, som verkar i någon mån uppskatta mej ibland, men han studerar i annat land och i sommar har jag någon gång sett skymten av just honom men nu när det blir skol-år igen ser jag honom inte alls!
Eftersom jag redan gått ett år i skolan så vet jag vilka killar som finns men jag kan inte tänka mej en enda av dem, jag har svårt för killar i så lika ålder som mej. I högstadiet fanns åtminstone en lärare som seriöst gjorde så jag orkade. Någon snygging behövs för att jag ska klara av det. I detta lilla gymnasie (som för övrigt inte är i den kommun jag lagt att jag kommer ifrån) så är det typ enbart kvinnliga lärare. Det hatar jag. Män är bättre enligt mej.
ÅÅÅÅH! En vecka kvar och jag kan inte njuta längre, allt är förbannat skit. Jag hatar att bli vuxen, speciellt att vara på gränsen och jag känner mej så ensam men jag har en tjej som stått mej nära sedan 10år. Hon är verkligen världens bästa som orkar med mej och förlåter mej och ja allt jag börjar gråta bara vid tanken av hur mycket vår vänskap betyder. Samtidigt som jag vill att vi båda ska hitta varsin pojkvän är jag livrädd att de ska förstöra vår vänskap, vi borde få hitta dem samtidigt men det är omöjligt. Jag känner på mej att hon kommer få till det iår med honom på klassen, men jag då, jag längtar ihjäl mej och funderar om jag är för kräsen, men jag anser inte att jag skulle ha målat upp någon mall för hur Han ska vara så varför kan det inte fungera någonsin. I sommar har jag sett underbara killar men på vinterhalvåret dyker väl inte en enda upp..
Det känns lite bättre redan, men kvar finns en stenhård klump som jag vill bryta ner. Jag vill kunna vara lycklig, jag vill kunna ta en dag i taget, jag skulle aldrig skada mig själv för jag försöker se allt som någon annans fel utan att skylla på någon speciell för jag orkar inte ta på mej alla skulder för jag är så himla känslig person.
Samtidigt som allt så oroar jag mej inför vad jag ska studera efter gymnasiet om jag över huvudtaget blir student. Jag testade via de där frågeformulären ni länkat till någon fråga vilka yrken som passar en. Jag fick att jag är konstnärlig och social på alla olika test. Jag ogillar bildkonst för jag är dålig på att rita och måla och har inte tålamod för det alls. Jag är inte så bra att sjunga heller och spelar inga instrument. Klassisk musik är jättetråkigt. Hur skulle jag då kunna bli bildkonstnär eller kapellmästare? Och jag är och har alltid varit blyg varför kommer det då att jag är social och ska jobba med människor när jag oroar mej för att ha något alls att säga osv.
Jag har svårt att förstå vad det menas att jag ska uträtta i denna värld. Jag har svårt att bli riktigt glad, jag ser alltid något som kunde ha varit bättre. Jag tänker för mycket och vrider och vänder på ord länge. Jag är slö och lat och hatar tidig väckning. Jag är ändå långt ifrån datanörd och motionerar regelbundet, har alltid gjort det. Jag har en underbar familj men alla syskon är utflyttade och jag vågar och klarar inte av att säga att jag mår dåligt för jag är ändå någonstans glad inom mej när jag umgås med familjen så just då mår jag inte som värst.
När mår jag dåligt då? Jo när jag är hemma med föräldrarna eller ensam hemma. De är världens bästa föräldrar men att för känsliga lilla jag klara av att umgås med mej själv är hemskt. Jag sjunker nedåt fastän det inte behövs. När jag är ensam tycker jag så förbannat synd om mej själv. Att tänka på fattiga barn i Afrika är lönlöst. Jag är här och nu. Jag tycker världen är så orättvis. Vissa behöver inte kämpa alls för att få honom. Jag tolkar fel hela tiden och har fel förhoppningar.
Det svaga jaget tog över idag
Hej!
Hoppas det känns bättre idag! Det finns ju sämre och bättre dagar och så länge man inte "get stuck" i någon känsla, så brukar det ju gå över efter en stund eller någon dag, den där näää-jag-vill-inte-känslan. Och du skrev ju att det redan kändes lite bättre av att få skriva av sig. Så är det ofta, att när man får ut tankarna i ord eller i skrift, så känner man kanske en liten lättnad eller en känsla av en aning mer kontroll över situationen än tidigare. Nu har du ju också "problemen" svart på vitt formulerade för dig själv, även om de var nedtecknade i stundens hetta, så nu är det också lättare att attackera dem och börja jobba på en lösning. Vi ska försöka hjälpa dig med lite tips, råd, tankar och egna erfarenheter. Vi försöker ta dina "problem" stycke för stycke i din text.
När det gäller studierna överlag, så tycker vi oss märka att du har ganska höga förväntingar på dig själv? Du jämför dig mycket med andra och känner att du inte riktigt räcker till? Att ha höga förväntingar betyder inte alls alltid att man måste sträva till blanka 10:or i alla prov eller vara bäst, ibland innebär för höga förväntingar att man kräver för mycket av sig själv just nu. Missförstå oss inte, vi menar inte alls att du är någon medelmåtta som inte skulle klara av mer än 7:or och 8:or. Mera att du kanske inte ska sträva efter att höja vitsorden med tre steg - räcker det inte med ett steg? Eller att liksom hitta en inre "nöjdhet" med att hållas på den nivå du är? Jo, under hela gymnasiet tjatas det om att höja vitsorden och jobba inför studentexamensproven - men kan du inte bara ta det lugnt med kraven det här året? Mera flyta med och klara ett prov i gången utan att ständigt vara besviken på dig själv?
Visst är ambition bra i dagens samhälle, men ibland måste man också kunna inse att om man fortsätter stressa sig själv just nu så blir det bara värre. Det kan leda till skoltrötthet eller allmän håglöshet som färgar hela ditt liv gråare. Ibland är det bästa att få ta det lugnt ett tag och bara försöka hålla sig på den nivå man är på istället för att kämpa sig förtvivlad för att nå en högre nivå. På sätt och vis kunde du kanske tänka på 2:an som ett mellanår fastän du inte tar det där mellanåret någonannanstans? Nä, det går inte att bara slappa heller, men kanske du inte behöver puscha dig över den energinivå du har just nu. Ta lite hänsyn till dig själv iår - det är vårt råd. Och fyll på ditt energiförråd med allt du bara kan tänka dig, från D-vitaminer till skön musik, zumba till långa tjejsnack-kvällar - whatever works for you. Minns att inte heller slarva med de mest grundläggande behoven: mat, sömn och motion.
Vi tror att det skulle hjälpa dig överlag att liksom stanna till lite, vila och bara andas, så att du tex inte vill skylla på någon annan när ditt liv inte är som det borde. Vårt älsklingsuttryck här är "Nothing screws us up more in life than the picture in our heads of how it is supposed to be". Sänk dina förväntningar på dig själv och försök att slappna av i nuet istället för att staplande rusa mot något slags ogripbar Lycka. Sluta tänka "om jag bara skulle... så skulle jag nog bli lycklig". Sluta jämföra med andra. Sluta hacka ner på dig själv och sluta älta tankarna på hur synd det är om dig. DU ÄR VAD DU TÄNKER, så fokuserar du på det negativa hela tiden så blir hela du negativ och utstrålar negativitet och så blir allt som ett grått moln omkring dig. Byt ut dina tankar mot mer positiva. Det är ju bara du själv som väljer vad du ska tänka, du styr dina egna tankar! Ingen annan kan göra det åt dig.
Det här med att ta en paus från dina krav på dig själv gäller säkert också framtiden. Du måste inte veta nu vad du ska bli när du blir stor! Det är inte bara det att du har två år på dig att plötsligt upptäcka något, "jamen det där låter ju rätt kul, det prövar jag". Knappt hälften av de som tar studenten är helt säkra på att de valt rätt utbildning efter gymnasiet och på vad de siktar på för yrke. Men en stor del byter också inriktingar och yrken flera gånger under livet. Det kan hända att du inte ens hört att det som kommer att bli ditt drömyrke ens existerar än - så gick det för oss när vi såg annonsen om att ungdomsinformatör sökes. Och se, som ungdomsinformatör behöver man absolut vara social, även om vi inte sitter ansikte mot ansikte med folk hela dagarna. Vi kan bara blyga, bara vi kan uttrycka vår hjälp i text. Vi behöver också vara kreativa - vilket ju är grunden till att vara konstnärlig, att vara påhittig och think outside the box. Det finns säkert hundra olika yrken därute som du behöver vara kreativ och social för att kunna sköta bra, bildkonstnär och kapellmästare är inte de enda. Såklart att det finns ett ljuvligt yrke där ute åt dig - kanske flera till och med?
Försök också att se det bästa i varje liten situation. Lång busstur tidigt på morgonen: hur kan du utnyttja tiden till något skönt och energigivande? Ladda in en bra ljudbok att lyssna på i telefonen med hörlurarna. Lös sudoku. Sticka en halsduk. Jo, det handlar om vilken inställning du själv har till de här "dötiderna" - det finns ALLTID något intressant att göra bara man tänker till lite och har en positiv inställning. Tex att gå till bibban på håltimmarna: tänk om du där hittar en helt sjukt bra tidning du kan läsa många nummer av, eller en bok om hur man virkar mormorsrutor - och så blir du helt fascinerad av hur skönt det är att virka mormorsrutor och sen kan du knappt lägga ifrån dig virknålen på kvällen för att sova. Allt har möjligheter, allt handlar om hur snabbt du dissar något med ett nä-det-här-är-tråkigt.
Sedan angående killarna och kärleken. Nu ska vi låta som tråkiga gamla tanter igen, men man kan inte tvinga fram kärlek eller få det på beställning - och inte kan man använda det som tidsfördriv och uppiggning heller. Jo, små crushs, ögongodis och lite flirt, men inte the real thing. Den kommer när den kommer. Men du kan alltid vidga dina vyer och öppna upp lite för alla möjligheter. Döm inte killar enligt utseende och ålder. Jo, alla brukar vi ha en personlig radar som upptäcker bara en viss typ av killar - men försök att finjustera din radar så att den upptäcker fler och mer annorlunda killar. Kanske de snygga killarna är självgoda tråkmånsar, medan den där helt vanliga, alldagliga killen i pulpeten (eller i innebandylaget, på ungdomsdansen, i kön vid kiosken, på julmarknaden, i byabutiken...) bredvid faktiskt har en urskön humor, är omtänksam och kunde bli världens ljuvligaste pojkvän om du gav honom en chans. Kanske han dessutom mognat otroligt över sommaren och inte längre är någon pojkvasker?
Kom också ihåg att det att vara kräsen också kan fungera som ett omedvetet försvar mot allt det okända och himlastormande som förälskelse och kärleksförhållanden kan innebära - det kan faktiskt tex vara "tryggare" att vara kär i en äldre lärare som man vet att man aldrig kommer att få. Det är skönt att vara kär och de flesta av oss saknar det nog lite ändå under de prioder vi inte ens har någon att spana på. Men vet du, man kan "fejka" lite förälskelse åt sin knopp och kropp i alla fall, genom att se på romantiska kompedier, läsa romantiska noveller eller böcker - se på kärlekshistorier helt enkelt. Inte så att man sitter där i soffan och tårdrypande tänker "jag vill också uppleva det där, jag vill också ha någon". Bara njut av förälskelsekänslan som förmedlas i boken eller filmen eller TV-serien.
Så, vi skulle kunna skriva ännu sida upp och sida ner åt dig, men hoppas att det känns bättre nu! Kom ihåg att det är du själv som bestämmer vilken inställning till livet du ska ha och väljer vilka tankar du ska tänka! Du har makten över ditt eget liv! Så ta det lugnt nu lite och njut av att leva just precis ditt liv (och ingen annans liv, alltså).
Stooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar