Hatar mili

Hej, vi ska sätta din fråga vidare till vår expert inom försvarsmakten.

Bra att du känner att du kan kämpa i 6 månader och inte behöver sluta genast. Det är ju ofta så när man kommer in på något nytt, tex en ny skola, ett läger eller något annat så känns det jobbigt och trist i början. Innan man har allt på klart så känns det oftast inte så bra. Men sen vartefter man vänjer sig och blir mera varm i kläderna så kan man mittiallt ha nästan kul. Om du hör på killar som varit i militären för något år sedan så ger det en enorm samhörighet och ett aldrig sinande ämne för diskussioner om vem som var befäldär och där och en massa små historier om vad som hänt osv. På något sätt verkar det ändå att ha gett en hel del för de killar jag hört genom åren. Man kommer säkert lättare genom om man inte tar det så hårt, man tar det som ett mellanår då man bara gör som någon annan säger och vilar hjärnan. Nya kompisar som finns kvar genom hela livet brukar de också få.

Kommer mera svar här under.

Hälsar ungdomsinformatören Sanna

Hej Jds

Det är ett stort hopp att från sitt fria civila liv plötsligt befinna sig i det militära inrutade livet där man inte får komma och gå som man vill och göra som man alltid har gjort. Men du ska tänka på att du ingalunda är ensam! Alla dina tjänstekamrater är i samma situation, en del klarar det bättre, andra sämre. Men tiden i milin är tid då man utvecklas mycket som människa. Du får många nya kamrater, ofta vänner för livet, och lär dig fungera i ett team. Rekryttiden är jobbigast då alltid är nytt. När tiden går och specialutbildningsperioden efter de första åtta veckorna tar vid börjar uppgifterna också kännas mer och mer meningsfulla. Det gäller att hålla ut! Vem vet kanske du till och med sedan väljer att åka till underofficersskolan.

Det kommer alltid i livet att finnas sådant som kan kännas jobbig och inte är så roligt, men då hjälper det inte att kasta yxan i sjön. Man får bara kavla upp ärmarna och ta tag i obehagligheterna. Ofta visar det sig sedan att det inte heller var som farligt som man trott, och att man i själva verket blir jätte nöjd över att få saken undanstökad och visat för sig själv och andra att man visst klarade det - kanske till och med bättre än man trott. Prata med dina tjänstgöringskamrater om problemen - de är faktiskt gemensamma för alla. Skratta åt svårigheterna. Du kommer att märka att andra har samma funderingar. Att avbryta tjänstgöringen är något man ska göra bara i yttersta nödfall. Det kan till med kännas som ett kapitalt misslyckande som grämer en resten av livet. Kommande arbetsgivare kan också fråga om din militärtjänstgöring. Om de sen får höra att man avbrutit så börjar de säkert och fundera över en sådan persons uthållighet.

Om det ändå känns svårt kan du vända dig till brigadens socialkurator. Också militärprästen lyssnar, uppmuntrar och ger tips (man behöver inte vara religiös för att vända sig till militärprästen). Kontaktuppgifter till dem bör finnas på enhetens anslagstavla, om inte, så fråga exempelvis din stugförman. Också dina närmaste förmän kan man prata med - de är inte så farliga som de kan verka. Personalen har tystnadsplikt och för inte vidare saker som man diskuterat förtroligt om.

Kämpa på!

Sommarhälsningar

Henrik