Hur klara militiden?

Hej Ledsen tjej!

Äschdå, jag är ledsen att du känner dig ledsen och rädd och ensam. Det är inte bra känslor - men tack och lov varken eviga eller obotliga. Känslor kan vi faktiskt alltid rå på, vi kan både lära oss leva med dem utan att gå under av dem OCH vi kan förändra antingen omständigheter eller vårt tänkande så att vi inte längre behöver känna dem. Överhuvudtaget lönar det sig att påminna sig själv om att känslorna inte kontrollerar dig, utan det är vad du tänker som påverkar hur du känner - och dina tankar kan du alltid styra. Det är inte alltid lätt eller kul att försöka styra sina tankar och det brukar gå trögt och man möter ofta bakslag, men det gäller att tjata på sig själv, komma igen efter bakslagen och inte ge upp inför känslorna.

Ditt bekymmer i ett nötskal nu kunde man kanske säga att är att du är lite väl beroende av din pojkväns sällskap. Det är inte ovanligt bland par och det händer ofta utan att man själv märker det. Man är ju så kär och man har ju det så ljuvligt ihop att det är väl självklart att man vill tillbringa precis varenda vaken minut tillsammans med älskligen? Däremot så märker ofta kompisar och familj ganska snabbt att man håller på att bli allt mer fastklistrad vid partnern och de kan ofta störa sig på det. Då handlar det tyvärr inte alltid enbart om att de känner sig försmådda när du väljer honom istället eller att de är avundsjuka på er kärlek, även om det såklart också ofta påverkar att de förhåller sig negativt till pojkvännen.

När vi exempelvis får frågor hit som handlar om kompisar som hela tiden väljer sina pojkvänner (oftast, någon enstaka har handlat om flickvänner) framom kompisar, fritidsintressen och till och med utbildning, så stör de sig kanske mest på att kompisen förändrats till en person de inte riktigt känner igen - och kanske inte heller riktigt kan respektera alla gånger. De talar om toffelhjältinnor som ger upp sina egna liv för kärlekens skull och det känns inte riktigt okej för alla numera, då den egna identiteten, det egna livets innehållsrikedom och den egna självständigheten skattas så högt. Att ge upp allt annat för kärleks skull anses - av vissa - idag kanske som lite föråldrat och svagt, det romantiska i det beundras inte som förr och att liksom få sin identitet genom att vara någons flickvän ligger inte högt upp på listan över eftersträvansvärda mål i livet. Jag vet att det inte är kul att höra det här, och det här behöver inte nödvändigtvis stämma in på dina vänner. Säkert kan både känslor av avundsjuka, försummelse och oerfarenhet prägla deras beteende också, men det kan vara bra att känna till.

Naturligtvis har du rätt att leva ditt eget liv precis som du vill, men alla val har konsekvenser, de både smakar och kostar. En konsekvens av att prioritera din pojkvän är ensamheten och avsaknaden av honom nu när han är i militären. Plötsligt syns det hur stor plats han fått i ditt liv, inte bara vad gäller tid utan också hur han spelar in i din känsla av meningsfullhet och innehåll i ditt liv. Hur blotta avsaknaden av honom får dig att må psykiskt dåligt. Utan honom blir ditt liv tomt och ödsligt och du känner dig vilsen och ensam. Du skriver att han är din bästa vän, och vi har också fått in ett antal frågor av (främst) tjejer som menat att de inte kunnat leva utan sina bästisar, som varit beroende av dem. Det tolkas ofta som en konsekvens av en lite svagare självkänsla, då man behöver den andra personens bekräftelse för att liksom känna att man finns till och är något värt. Man kan lite se det som att leva genom en annan människa, den andra människan - eller relationen i sig - blir viktigare än det egna jaget eftersom man upplever att man själv inte räcker till, och ofta lägger man då liksom lite ansvaret för det egna livets kvalitet på den andra människan.

Visst stödjer vi oss alla ibland på andra människor, och vi skulle inte klara av livet i längden heller utan att ibland ha någon att luta sig mot. Men det är nog inte meningen att vi helt och ständigt ska luta oss mot någon annan, så att vi genast skulle falla ifall den människan av någon anledning tog ett steg åt sidan, eller försvann ur våra liv. Många som "ställt in" sina liv på en annan människa blir därför ofta väldigt osäkra och otrygga, de kan bli svartsjuka och ägande av sig eller klängiga. Rädslan finns där hela tiden att personen vi är beroende av ska lämna oss, tex dö, flytta eller bli kär i någon annan. Sedan är det ju skillnad på också hur partnern eller bästisen hanterar det här. En del kanske är lika beroende tillbaka, så att man helt lutar sig mot varandra, medan andra kanske i längden börjar känna sig kvävda eller irriterade på svartsjukan och drar sig undan. En tredje sort kanske själva är så kära att de inte har det minsta emot att vara fastklistrad. Sedan finns det den fjärde sorten, som växt ihop så med sin partner eller vän (eller till och med förälder, det händer också), att livet utan personen ifråga är otänkbart. Det är vanligt för par som blivit ihop tidigt i tonåren eller ungdomen, som genomgått de viktiga, identitetsskapande åren tillsammans och som delar många plan av livet. Då kan det vara väldigt svårt att försöka skapa sig en egen identitet, ett eget innehåll, ett eget mål med livet osv utan att ständigt ta den andra personen med i beräkningen. Otaliga är de par där den ena exempelvis valt sin utbildning och därmed framtida yrkeskarriär bara på basen av var partnern studerat just då, inte på basen av egna drömmar och ambitioner.

Oavsett om allt det här stämmer in på er eller om ni liksom bara råkat halka in i en sådan här modell på relationen (utan tex någon svagare självkänsla som orsak)eller om du bara helt enkelt känner dig lite ensam nu mitt i sommaren när han ryckt in, så är det inget du kan göra åt omständigheterna. Han tjänstgör så länge som han tjänstgör - och nej, de kan inte tvinga honom till någon längre period (läs tex svaret på den här frågan https://www.decibel.fi/vaga-fraga/fragor-och-svar/varnplikten/varnplikten/ar-det-vart-att-satsa-i-militaren-) och han får permission när han får permission. Så det enda du kan påverka är dina egna tankar för att påverka dina egna känslor. Att ge sig hän åt vilka känslor som helst gör dem såklart bara starkare, så matar du olyckligheten och ensamheten genom att hela tiden påminna dig om den genom vad du tänker, så kommer de känslorna såklart att färga av sig på allt i ditt liv. Ditt liv blir alltså inte grått för att han fattas dig, utan för att du låter det bli det dominerande och viktigaste.

"Botemedlet" blir då att göra ditt eget liv, din egen dag, innehållsrik och givande och intressant och njutningsfull. Och egentligen är det inte så svårt som det först låter, du börjar bara med babysteps och en sak i taget. Använd gärna mindfulness-tekniker. Säg att du cyklar till butiken. Istället för att tänka på hur det skulle vara så mycket bättre om han cyklade bredvid dig, så känner du den varma vinden i håret, lyssnar på musik DU tycker om, ser alla de vackra blommorna i diket, köper jordgubbar och njuter av smaken... Varje minut kan bli värdefull att leva om du väljer att tänka så istället. Varje minut med dig själv kan du göra till ett plus eller till ett minus, det är du som bestämmer. Och hej, nu har du ju all chans i världen att hänga med kompisar istället, låt dem få ta större plats igen. Och gå på den där konserten han inte hade lust att gå på, läs den där boken du inte hunnit med när du gosat med honom istället, se den TV-serie du vill, börja med en hobby bara för din egen skull, göra en roadtrip med en kompis eller syskon bara för ditt höga nöjes skull....... Möjligheterna är oändliga! Och även om det blir bra saker av det att berätta för honom sedan när ni hörs, så gör det inte för hans skull. Gör det för din alldeles egna skull. Lev ditt eget liv! Existera inte bara i väntan på att han ska komma hem, ditt liv börjar inte då - det håller på hela tiden, så make it count. Forskning visar faktiskt att par som har individuella liv med mycket mening i är lyckligare tillsammans och relationen håller längre!

Slutligen ett litet PS: det lönar sig kanske också att tänka lite på att din pojkvän just nu genomgår en av de stora grejerna i livet, en stor utmaning i en ny miljö med helt nya krav, nya människor och nya kunskaper. Han har fullt upp, det är otroligt intensivt att leva där han är nu och klart att det påverkar honom också. Han kommer både att förändras och utvecklas som människa och vara trött eller stressad när han kommer hem. Hans vardagsliv här kan till och med kännas konstigt och främmande emellanåt, medan du lever här hela tiden och därför såklart märker tomrummet efter honom hundra gånger mer än han saknar dig i det liv han lever i militären. Visst kan han ha hemlängtan och klart att han hellre skulle vilja vara med dig, men det är som om han levde ett annat liv där, i en annan värld. Så ha lite tålamod med honom och som sagt, det kan bli lite kinkigt mellan er om du lutar dig för mycket på honom nu.

Jag är ledsen om allt det här lät hårt och överdrivet, så ta till dig det du vill av det och skippa resten. Minns också att allt alltid känns värst i början, innan man vänjer sig och hittar nya rutiner. Och att allt har ett slut, han kommer att slippa ur militären en vacker dag och ja, då hinner ni vara tillsammans hur mycket som helst, precis som din mamma sa. Tills dess är din uppgift att leva ditt eget liv så att du blir glad och lycklig i dig själv - för tänk vilken ljuvlig flickvän du skulle bli då, istället för att han hela tiden känner att det är han som gör dig olycklig genom att vara borta från dig. Han kan ju inte rå för det - men egentligen är det ju inte hans uppgift i livet heller, eller hur, att göra dig lycklig. Det är ju DIN uppgift ;) <3

Hälsar Liselott