Mili

Hej!

Äsch vad knepigt. Vi har fått flera frågor nu om militären vs. relationer nu på senaste tiden, kanske är det pga de som ryckte in nu i juli? För många blir just pojkarnas tid i milin en stor grej i kärleksförhållanden, eftersom han dels är borta mycket och dels upplever en massa och väldigt intensiva saker som hon inte gör (förenkling, klart att det kan vara tjejer som ryckt in också). Hon däremot är kvar i vardagen och det vanliga är att hon därför upplever tomheten och saknaden av pojkvännen i vardagslivet betydligt starkare än han gör som liksom lever ett annat liv mellan permissionerna. Detsamma brukar gälla längre semesterresor, språkutbyten, byte av studieort osv. Den som lämnar kvar hemma brukar ha det tyngre. Men det behöver inte alltid vara så, som vi ju ser i din fråga. Men ofta visar just militiden på svårigheter och brister i en relation som annars kanske inte syns så tydligt. Milin testar förhållandet.

Som jag ser det så kan man summera ditt problem med att du och din pojkvän har två helt olika förväntingar på och behov i ert förhållande. Okej, det är sällan båda vill exakt samma sak, speciellt inte i längden vartefter livet förändras, men det blir lätt jobbigt om skillnaderna är för stora. Han verkar behöva dig betydligt mer än vad du behöver honom och det låter som att du fyller en större del av hans liv än vad han fyller ditt. Det brukar sällan ha direkt med kärleken att göra, ni kan älska varandra precis lika mycket, men du har fler viktiga bitar i ditt liv, så betydelsen av relationen med honom blir inte densamma för dig. Det här bara syns ännu tydligare nu när han är borta, när du inte behöver pussla in tid med honom på samma sätt - och inte ha dåligt samvete de gånger du väljer bort honom.

Man hör ofta just uttrycket "han älskade henne mer än hon honom" om relationer, men ofta är det egentligen alltså inte hur mycket den ena eller andra älskar, utan hur mycket den ena behöver av den andra. Det kan finnas många förklaringar till en sådan här obalans. En enkel sådan (fast lättare sagd än att göra något åt den) är att den ena, precis som jag tolkar ert fall, inte har så många andra viktiga bitar i livet, tex fritidsintressen, utbildning/jobb, kompisar. I praktiken har han då mera tid att sätta på förhållandet, och ofta känner hen sig då försummad och bortvald när hon andra inte har lika mycket tid. För man utgår alltid från sig själv och sina egna omständigheter och det är tungt att vara förstående. Även om man kanske logiskt vet att partnern inte kan rå för sitt fulla liv och att hon ju har all rätt i världen att behålla alla bitarna i sitt liv - man kan ju inte tex tvinga henne att ge upp något fritidsintresse, för logiskt sett vet man ju att man är en självisk jerk då - så kan man inte låta bli att bli sur och ledsen. För själv har man ju tid för henne, det är så lätt då att tänka att jamen då borde hon ju ha tid för mig. Och om hon älskar mig borde hon väl prioritera mig först? Här är det svårt att hitta kompromisser. Hon kan och ska ju inte välja bort för många bitar som är viktiga för henne - kanske speciellt inte medan relationen ännu inte är så allvarlig som att tex planera att skaffa familj tillsammans - så då är det han som får nöja sig med mindre än han skulle vilja ha av henne. Klarar han inte det, så brukar förhållandet ta slut. Det här är en av de saker som visar om ett par faktiskt "passar tillsammans", en betydligt viktigare sak än om de gillar samma typ av filmer.

En svårare förklaring till obalansen i en relation där den ena behöver den andra mer är svag självkänsla. När vi talar om hur svag självkänsla brukar påverka en relation så brukar vi vanligtvis tala om svartsjuka, bevakande eller osäkerhet. Då handlar det ofta om att den ena inte kan lita på att hen räcker till, är god nog, och tror att den andra närsomhelst ska hitta någon bättre och lämna hen. Men personer med svag självkänsla kan ha problem med att på riktigt tro att man är värt något, att ens eget liv är värt något. De kan lätt försöka få mening och värde i sina liv genom andra människor, tex genom att vara någons pojkvän, någons bästis, någons förälder/barn. Relationen tenderar då att bli viktigare för dem än deras egna liv, de blir osjälvständiga eller klängiga eller olyckliga utan personen ifråga. Och dessvärre skriver du ju lite som skulle tyda på det här, "han är så "needy" och måste få validation av mig hela tiden". Jag gissar att han vill att du bekräftar honom, säkert både genom att vilja vara med honom (tid) och berätta för honom hur värdefull han är för dig. En delorsak till det här kan ju faktiskt vara att han inte har så många andra viktiga bitar i sitt liv som ger honom bekräftelse, värde och mening i livet.

Om det är så att han känner sig värt något bara när han är med dig, så blir det jobbigt för er. Lösningen är då INTE att ge honom mera tid, mera uppmärksamhet och mera validation. Det gör bara att du blir ännu viktigare för honom. Det är samma med svartsjuka, inte heller där skulle det hjälpa att tex sluta prata med andra killar, för det bekräftar bara det han misstänker. Det enda som hjälper är att han själv börjar bygga upp och stärka sin egen självkänsla. Han behöver hitta känslan av att ha ett värde i sig, innehåll och mening i sitt liv, både bara genom att bara finnas till och genom saker han gör som han gillar och finner mening i. Och det kan han bara göra själv, det är inget någon kan ge honom - fastän han försöker få dig att ge honom det nu. Du kan inte vara hans största fritidsintresse! Däremot kan du uppmuntra honom att börja söka saker som han gillar att göra - lite som att söka och skapa sin egen identitet - men du kan ju inte lära honom en starkare självkänsla. Du kan inte lära honom hur han ska bemöta motgångar i livet, hur han kan vara ensam och ändå trivas i sitt eget sällskap, hur han blir mer självständig och självsäker...

En sådan här obalans är som sagt svår att rå på. Men hej, vem vet, de brukar ju säga att milin är där pojkar blir till män, så med lite tur mognar och utvecklas han under militiden, hittar nya förmågor och sidor hos sig själv, gör saker han kan vara stolt över osv? Minns också att den första tiden efter en förändring, som nu när han ryckt in, brukar vara värst, så det kan löna sig att vänta lite med några beslut. Eventuellt kanske det lugnar sig, eller så tröttnar du. Men kom ihåg att försöka snällt förklara åt honom hur det känns för dig, så att han har en chans att förändra sitt beteende. Det vore ju inte rättvist att sedan dumpa honom av orsaker som kommer som en blixt från klar himmel för honom heller. Alla är vi nybörjare på att vara i en relation, alla är vi nybörjare på att leva överhuvudtaget, men om vi inte får veta vad vi gör för fel kan vi inte ändra oss. Och i bästa fall kanske han bara tror att det är så här man SKA vara i en relation om man verkligen är äkta och trofast? Vem vet?

Lycka till oavsett och hoppas att du fick någon hjälp av allt det här. Minns att det här ändå bara är mina personliga åsikter, erfarenheter, kunskaper och gissningar, det är ju bara han som vet hur han tänker och känner.

Kram, Liselott