militär

07.01.2012
hej! har varit i militären 2 månader fick E papper och skall in igen..jag mådde inte alls bra där,fick inte sova eller äta något och höll på att gå i depression..hur stor är chansen att jag får C papper?
10.01.2012

Hej

Att göra militärtjänsten är för många en stor förändring i livet. Livet i militären skiljer sig ganska radikalt från det unga har vant sig vid tills det de inleder tjänstgöringen. Hur bra man anpassar sig är till stor del en attitydfråga. Vissa klarar bra att anpassa sig till det inrutade livet i militären, andra klarar det mindre bra. Det är en stor omställning att ha lite fritid och ständigt ha en massa andra människor nära inpå 24 timmar om dygnet och alltid ha någon som säger vad du ska göra eller inte göra. Militärtjänstgöringen innebär ibland att man tidvis inte får sova tillräckligt. Ibland, t.ex. på manöver händer det att man ibland får vänta på maten. Ingen blir utan mat i militären, och det finns alltid tid för återhämtning då man får sova. Ingen släpps iväg på permission genast efter ett läger utan att ha sovit ordentligt en natt på kasernen.

Om man gör som man blir tillsagd och tar det hela lite med humor har man redan kommit en god bit på vägen. Det gäller att anstränga sig lite och försöka göra sitt bästa. Man får inte heller glömma, att man ju inte är ensam. Samtliga beväringar får gå igenom samma saker. Ofta räcker det att prata med tjänstekamraterna - gärna om de tyngsta och svettigaste upplevelserna - eller då man blev dyblöt ute i terrängen, eller då man frös som en hund. Tillsammans klarar man det bättre, och då är det också lättare att skratta åt det - även åt de tyngsta upplevelserna.

Ibland kan det förstås kännas svårt att tala om saker som man personligen upplever som tunga. Man kan förstås alltid vända sig till sin närmaste förman, men i synnerhet kan man vända sig till garnisonens socialkurator eller till militärprästen. De är båda goda lyssnare och kan ge goda råd och tröst. De har alla tystnadsplikt. Man kan också ringa Väestöliittos kostnadsfria stödtelefon för beväringar. Där kan man få stöd på finska vardagar kl. 18 - 20. Numret till den är 0800 180 362. Man kan också vända sig till beväringskommittén för att få stöd med saker man går och funderar på.

Om man befrias helt från militärtjänst, bedöms av läkare skilt från fall till fall, jag kan inte bedöma den saken när det gäller dig. Tala med garnisonens socialkurator om de olika alternativen eller för stöd och uppmuntran så att du klarar militärtjänsten med heder och hälsa i behåll. En annan möjlighet är att du ansöker om att få göra civiltjänst istället. Civiltjänsten är ett fullgott alternativ - men man bör komma ihåg att den alltid är 362 dagar. Du kan tala med socialkuratorn även om denna möjlighet.

Men med rätt inställning blir militärtjänsten en positiv upplevelse och ett minne för livet. Att bli helt befriad från militärtjänst är kanske inte alltid helt problemfritt för en ung människa. Det kanske kan kännas som den bästa utvägen för tillfället, men kanske man senare i livet börjar tycka att det var ett personligt misslyckande och därför fråga sig själv: Varför kämpade jag inte lite? Varför gav jag upp så lätt?

Man får inte heller glömma att också livet efter militärtjänsten har sina utmaningar, Samhället och arbetslivet har också sina krav på individen. Då kan det bra att kunna anpassa sig och ha lite kämpaglöd - bita ihop tänderna som man gjorde när man var beväring. Det är lättare att vara nöjd med sig själv då man vet att man gjort sitt bästa och inte gav upp.

Med vänlig hälsning

Henrik Gahmberg
informatör
Huvudstabens press- och informationsavdelning

2 Kommentarer

  • Skogstoken 28/12/2015 8:49pm (8 år sen)

    Ville bara kommentera fastän forumet är gammalt.
    Visst humor och att göra som man blir tillsagd tar en en lång väg. För mig tog det mig genom första halvåret relativt bra. Nu, i början av andra halvan och som udersergeant mår jag inte bra. Innan min tjänstgöring var jag strikt emot våld och användning av vapen. Hellre arbetar jag för bevarandet av fred genom andra metoder. Jag överväger att ta civiltjänst på grund av min världssyn. Ärligt talat avskyr jag varje minut i militären. Alla är i samma sits, jag vet. Ändå vill jag inte vara med i sådan verksamhet jag aldrig skulle utföra. Attt ta det med humor förstör lite allvaret i att du faktiskt förväntas använda dina färdigheter för att ta livet av en annan person om nödvändigt.
    Jag valde att bli militärpolis för att de skyddar och huvudsakligen utan dödliga vapen. Att kunna hantera vapen är förstås nödvändigt men att använda dem är enligt mig fel. Det ger för mycket makt åt anvädaren.
    Under en anfallsövning sade en övervakare att vår uppgift var att döda. Jag blev illamående vid den tanken.
    Helt enkelt är min övertygelse sådan att kunskap är bra och det är absolut fel att döda, vem det än handlar om.

  • 17/07/2018 9:17am (6 år sen)

    Jag vill också kommentera, trots att tråden är gammal. Jag förstår Gahmbergs poäng, men att ungefär säga "skärp dej och kämpa på" till någon som lider av ångest och/eller depression, det är väldigt okänsligt. Psykiska problem bör tas på lika stort allvar som fysiska, och det tycker jag att man borde börja tänka på även i militären. MÅNGA unga män lider av psykisk ohälsa, men om det är det här bemötandet man får förstår jag att ingen vågar tala om dem.

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

ja sko gärna vila fara ti milin men alla säger att ja e för svag (som ja faktiskt e) ja kan knappast ta en armhävning :( men ere som okej ti fara ändå fast man e svag?
Läs mera

Hej, jag har en fråga. Slipper man på chaufför i milin om man har en aventyrande av trafiksäkerheten i straffregistret?
Läs mera

Får man ha med snus till milin?
Läs mera

Hejsan.
Vad gör militärpoliser och hur blir man en sådan?
Läs mera