Militären

Hej Helena
Jag antar att han ryckte in i måndags? Det militära livet känns för många väldigt obekvämt jämfört med man är van vid från det civila och nu har det bara gått några dagar. I det militära träffar man många nya vänner, de allra flesta är i samma situation - obekanta ansikten överallt. Ingenting att få depression över. Det kommer alltid att då och då i livet dyka upp saker som man tycker är mindre trevliga, men inte kan man kasta yxan i sjön varje gång. Det gäller att kavla upp ärmarna och ta tag i saken. Det lönar sig att prata med tjänstekamraterna, också dem man inte känner från förut. När man väl sagt hej och hört varifrån den andra kommer börjar det genast kännas lättare. Alla är lika osäkra på vart de hamnat. Det är bara att följa med vad som händer och göra som man blir tillsagd.

Om det ändå känns svårt kan man kontakta brigadens socialkurator. Också militärprästen är en person som är där för att hjälpa. Kontaktuppgifter till dem finns uppsatta på anslagstavlan - om inte, så fråga till exempel dejouren. Man ska inte heller vara rädd för att tala med de närmaste förmännen, trots att de kan verka barska, högljudda och skrämmande - de är inte så farliga som de ser ut!

Man ska ta tiden i militären som en utmaning - och framförallt komma ihåg att man inte är ensam! Din bror klarar sig nog, men kan behöva uppmuntrande ord istället för att fråga om hur hemskt det är. Det är inte så hemskt, hundratusentals har gått igenom samma sak och överlevt.

Kämpa på!

Med vänlig sommarhälsning

Henrik