ledsen och deprimerad

Hej Beatrice!

Ledsamt att höra att du mist din bror När vi mister någon som står oss nära så gör det ont. Kanske gör det lika ont i alla men vi har så väldigt många olika sätt att visa det och ta hand om det på. Den första tiden efter att någon dött brukar vara en s.k. chockfas. Precis som du beskriver så fattar man inte vad som hänt, kan inte ta in eller begripa. Och att leva i det samtidigt som man ska gå på begravning och fortsätta gå till skolan, fortsätta med sitt liv – DET blir nog mycket förvirrande! Då stänger man också ofta av sina känslor, helt enkelt för att klara av att göra det som ska göras. Efter en tid så börjar man förstå vad som hänt och då kommer också oftast känslorna. Och gråten. Man kan tänka sig att tårarna faktiskt på ett sätt är kroppens ”reningsverk” och att de faktiskt behövs. Att de lättar på trycket.

Samtidigt så reagerar vi alla så olika när vi kastas in i sorgen. Och det finns inget rätt eller fel. En del gråter, en del blir arga, en del har bråttom att komma vidare, o.s.v. Och allt är okej. Och var och en sörjer i sin takt. Det kan ta kortare och längre tid. Och allt är okej. Det vad vi behöver oberoende av hur vår sorg ser ut och hur länge den tar, det är människor att prata med och människor som orkar lyssna. Men ibland är det så att de människor vi har runtom oss inte riktigt klarar av det. Vår sorg och ledsenhet väcker kanske svåra eller jobbiga saker till liv hos dem själva. Eller så tror de att de måste kunna ge vissa svar på våra frågor, eller säga vissa saker. Och så är det ju inte, det räcker långt med att någon bara finns där och lyssnar.

Kanske kan du prata med din pojkvän och berätta vad det är som du behöver mest just nu och kanske också fråga honom vad det är som han tror att du behöver. Så kan ni kanske reda ut vad som händer mellan er. Kanske kan du också förklara till dina kompisar hur jobbigt det är för dig när de viker undan. Som sagt, vi behöver verkligen få prata om vår sorg, och den första tiden behöver en del prata hur mycket som helst. Och vi behöver få vara ledsna och reagera. Det hör till och det är verkligen en tuff sak att gå igenom i livet, när någon nära plötsligt är borta. Så kanske kunde du också vända dig till skolans kurator och be om litet hjälp på vägen. Han/hon finns där för att ungdomarna i skolan ska kunna komma dit och prata om saker som man inte kan eller vill prata med föräldrar, pojkvänner eller kompisar om. Kanske har han/hon också några bra tips om hur du kan göra för att ta hand om dig i det som du går igenom just nu. Du behöver inte klara allt detta själv! Hoppas innerligt att du hittar dom där några som verkligen orkar lyssna – hela vägen – för dom finns nog där någonstans!

Många, många kramar på vägen!

H.Susanna

PS från Liselott och Sanna: sedan när det känns så, så kan du också läsa igenom lite av de infosidor vi har om just Sorg. Där kanske finns mera du tar till dig, mera som kan hjälpa och förklara. Stooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaam